Sofie.

vid det här laget så har jag och Frida varit i Australien i snart tre månader. Imorgon är det en vecka kvar tills ett gäng hemifrån lyfter från Göteborg för att två dagar senare(australien tid) landar här hos oss. När vi åkte hit kändes det som en evighet tills dess men nu är vi inne i 2013 och jag har ångest över att jag ska lämna detta stället i maj/juni. Jag vet att det inte är något jag behöver tänka på nu men varje gång jag tänker tillbaka på den korta tiden vi haft här sprider sig ett leende över hela mitt ansikte. Även fast det känns som att vi inte gjort så mycket så har varje utekväll, varje jobbdag, varje skitjobb och varje dag faktiskt varit en ny dag i äventyret. I äventyret som jag redan nu känner har förändrat mig som person. Det är fel att säga så för det har inte förändrat mig utan jag har hittat tillbaka till den person som jag tappade bort för ett par år sedan. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag är inte så naiv att jag tror att man kan fly sina problem också är allt bra utan jag vet att man måste bearbeta dem. Det har jag gjort här down under.

 

Samtidigt som jag ser fram emot att åka hem till Sverige så är jag rädd att jag ska falla ner i samma svarta hål igen. Samma smärta och samma skit. Jag är rädd att jag ska försaka mina vänner och min familj genom att alltid lägga all min skit på dem istället för att visa dem hur mycket jag faktiskt uppskattar dem... er! När man åker bort lär man sig uppskatta människor på ett annat sätt. Och framförallt lär man sig hur viktigt det är att både ge och ta och inte bara ett av dem. Alla förhållanden oavsett vad det är för något är en "two-way street" och det om något har jag lärt mig sedan jag åkte hit. 

 

Slänger upp lite bilder från vår tid här från början till nu.