Sofie.

jag gör denna resa för min skull. för att jag behöver det. finns ingenting som säger att jag kommer åka igen efter oktober men heller ingenting som säger att jag stannar. för det enda som gör att Falköping är hemma är just dem personerna. min familj och mina vänner. jag säger ingenting eftersom det fortfarande är oklart samtidigt som jag tror att jag vet vad jag ska göra i oktober. jag skrattar och gråter om vartannat för att det är så blandade känslor men oavsett så kommer det bli bra i slutändan. det blir det alltid. det är första gången jag faktiskt står ensam i detta, ensam i att göra valen och ensam i att ta de slutgiltliga besluten

.

jag är sämst på att höra av mig till folk och ibland kan det ta dagar och veckor för mig att svara på mail och meddelanden. det är svårt. det är skilda liv, olika tidszoner och olika dygnsrytm. tror alla som gjort en längre period hemifrån kan skriva under på att det är svårt att höra av sig och svårt att ta sig tid att svara. man har så mycket runt omkring sig och bara under en kort period för nej som det ser ut nu blir jag inte kvar i Australien för alltid.