Sofie.

Okej, nu har jag i tre dagar slaviskt följt paradise hotel. Som alltid följer jag det slaviskt med skämskudden nära till hands för när den behövs vilket den allt som oftast gör. Man kan säga vad man vill om de människor som söker till dessa program och vars högsta dröm det är att vara med. Samtidigt som jag tycker att vissa som är med gör bort sig och skämmer ut sig så finns det en liten del av mig som önskar att jag var som dem(inte klä av mig naken och grejer, vissa saker skall hållas privat anser jag). När jag kollade igår och dem kör snurra flaskan(kanske inte finns så mycket annat att göra därinne vad vet jag?) så får deltagarna uppdrag från sina medspelare som jag blankt hade sagt nej till utan att tänka två gånger. Nej nej nej! Dem bjuder på sig själva och dem gör det dem vill och samtidigt bjuder dem på underhållning. 

 

Jag har en spärr. Alla som känner mig vet att jag inte gör vissa saker, ställer inte upp på vissa utmaningar och är ganska rädd för att göra bort mig(okej väldigt rädd). Den har alltid funnits där och i grund och botten handlar det om att jag inte ser mig själv som en rolig och spontan människa. OSÄKERHET!!! Nu sitter jag här och funderar över om jag någonsin kommer våga kasta mig ut och släppa på spärren. Det är väl bara att göra det tänker ni då. Easier said than done säger jag. 

 

Så ja där sitter jag slaviskt varje kväll med skämskudden i handen medans en liten del av mig önskar att jag hade kunnat släppa på spärren och kasta mig ut. Vem vet, plötsligt händer det?