Sofie.

det närmar sig sitt slut. nu när det bara är två månader kvar på det här året och ett år sedan jag och frida anlände till australien(mer eller mindre) inser man hur galet fort ett år går. jag kommer lämna 2013 med huvudet högt och ett hopp om 2014. ett hopp om att få åka till australien, att alla mina nära och kära är starka och trygga.. ett hopp om ett bra år med alla olika medgångar och motgångar. nu vid 22 års ålder så har jag insett att de kommer med alla år... medgångarna och motgångarna. det är lite dem som gör året till det de blir. jag har lite accepterat att det händer och förväntar mig att det ska hända. försöker intala mig själv att det blir lite mindre av en chock om man är inställd på att imorgon är en ny dag och den kommer med ny lycka och/eller nya bekymmer. samtidigt som det är okej.. livet är en berg och- dalbana och jag försöker njuta av åkturen så gott det går. med andra ord. för en gångs skull är jag inte rädd att starta ett nytt år. jag är inte rädd för vad det året har att erbjuda. bring it on 2014! 

 

allt som oftast tänker jag alldeles för mycket. försöker analysera saker innan dem ens har hänt och allt som oftast har jag helt fel. det är enligt mig något som jag gör fel eller snarare helt galet. det är svårt för mig att bara sitta ner och ta saker och ting som dem kommer. jag vill gärna veta saker innan dem ens har hänt så att jag på något sätt kan förbereda mig själv och kanske till och med andra i min omgivning på vad som kommer hända och hur jag kommer agera. jag har jobbat på att få bort denna sidan av mig och när jag levde dag för dag under ett helt år försvann den sakta men säkert och jag slutade fundera alltför mycket. försökte istället leva för dagen från det att jag vaknade på morgonen tills det att jag somnade på kvällen. nu inser ju jag också att det är inte så livet funkar, det är bra mycket mer komplicerat än så. iallafall när man som jag inte vill leva lagom. lagom är tråkigt... allt eller inget är en utmaning. i flera år har jag gett upp innan jag ens försökt, har haft inställningen att jag ska göra något vettigt av mitt liv och det har hållit i en vecka och sen har jag varit tillbaka på ruta ett igen. det är väl nu om någon gång det är dags att anta utmaningen och göra något vettigt av detta och mig själv. 

 

sagt och påbörjat!! 

sedan jag kom till kontoret för 45 minuter sedan så har minst 6/10 personer kommenterat det faktum att det är lönefredag. sånt är ju livet man behöver pengar för att kunna försörja sig. och just nu behöver jag pengar för att göra det jag vill men... när jag reste med Boaz precis innan jag åkte hem från australien bodde vi i en liten stad i ca 6 dagar. en harmonisk, lugn och helt underbar stad vid namn Byron Bay. då jag är en ganska stressad person av mig så tog det några dagar innan jag började uppskatta livet i Byron. det var ingen stress och när jag är på semester vill jag bara slappa. som sagt det tog mig ett par dagar innan jag uppskattade våra dagar i Byron men nu är det allt jag vill tillbaka till. inte så mycket för honom för det vi hade har vi inte längre utan mest på grund av den icke existerande ständiga livsstressen. allting ordnar sig oavsett och det kände man verkligen. att allting skulle ordna sig. jag behöver det just nu, den känslan, den livsglädjen och den livsstilen. ni vet när man gjort saker och när man är borttagen från situationen så är det allt man vill göra men kanske inte riktigt uppskattade det som man borde gjort när man var på plats. så var det, sorgligt men sant. jag ska åka tillbaka dit en dag och verkligen känna efter. längtar efter att slippa känna livsstressen igen. 

 

det jag vill få fram är att man skall inte leva för materiella ting, man ska leva för de människor man älskar, den platsen man är på och de saker man ser, känner och upplever. 

 

the world is a fucked up place. det är allt jag har att säga. 

jag är hemma nu, i Sverige alltså.. mitt andra hem Australien är saknat och efterlängtat. att lämna var bland det tuffaste jag gjort i mitt liv, en plats där jag kännt mig trygg, glad och hemma och träffat så fina människor. som det ser ut nu kommer jag få se mitt älskade sydney redan i februari igen. jag hoppas verkligen att det ska gå och att jag ska få komma iväg och börja plugga i en stad där jag inte kollar mig över axeln och är rädd för att snubbla över andra människors vilja. alla som jag bryr mig om stöttar mig oavsett vilket val jag gör trots detta är jag otroligt rädd för att göra valet. jag är hemma nu och de människor jag haft nära mig i ett år är på andra sidan jorden. går åt bägge håll tänker ni då. att när jag är där är ni här och det är sant det också.

 

att plugga i australien är verkligen något jag vill göra, för mig själv, för mitt välmående. det kostar mer än att studera i sverige men vem kan säga att det inte är värt det. det är annorlunda nu, mitt liv, jag och utan att ta hänsyn till någon annan så är det sydney jag vill tillbaka till. jag vill det.. och då ska jag försöka se till så att det händer. jag måste sluta vara rädd för att de val jag gör för mig själv skall anses som fel eller liknande av andra. jag har ett liv och en chans till att leva det livet som jag vill. allting är inte svart eller vitt. allting handlar inte om vad alla andra anser är rätt och allting handlar inte om att följa det som anses vara "normalt". alla människor ser olika på vad som är rätt och fel.

 

men nu är jag här, mittemellan och på väg att ta mig till mitt nästa mål i livet. jag njuter av min familj och mina vänner nu när jag är hemma. mina fina saknade och helt underbara nära och kära. det är helt underbart att träffa alla igen och att få kramas med er och jag uppskattar allt stöd jag får. ni är bäst!!